En person i boken som jag känner igen mig i är Nils, Karl-Oskars pappa. Han har skadat sig när han försökte få upp en sten ur marken, han fastnade där en lång stund och han är nu handikappad och kan inte jobba mer.
Jag har också skadat mig, dock inte permanent. Jag känner hans frustration att han inte kan göra saker som han känner att han måste göra, att han inte gör någon nytta, bara sitter där och ser på när andra gör saker åt honom.
Jag tycker synd om honom att han är fast så hela livet. Jag kan förstå att han måste vara så bitter han att har gjort ett litet klantigt misstag och kan inte ta tillbaka det. Att han nu inte kan göra det han tycker är roligast, och att han inte längre kan försörja sin familj på grund av sitt misstag, att nu måste hans son göra det istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar